Ain´t no mountain high enough

Att jag har FÖR höga krav på mig själv är sant. Men vad ska man prioritera när det finns många saker som man vill göra? Hur ska man veta?
Inte är man någon supermänniska hur man än skulle vilja vara det, och inte går det att bli det heller.

Mitt största problem just nu är att jag försöker få ut så många timmar av dygnet jag kan och då blir min sömn lidande och givetvis alla runt omkring mig. Jag måste lära mig att gå och lägga mig i skaplig tid för att helst vakna innan väckarklockan. Igår lyckades jag gå och lägga mig 22! Och vaknade 05.50. Gick jag upp? Närå, jag låg kvar i sängen och somnade om. Det gjorde att jag blev trött igen. Så ikväll ska jag göra ett nytt försök att lägga mig tidigt och faktiskt gå upp när jag vaknar. Jag får TVINGA mig att gå upp, koka en kanna kaffe och förtsätta tvinga mig att bli pigg. Det är nog enda lösningen för mig?!


Är det bara jag som är dålig på att lyssna till kroppens signaler när det gäller sömn på kvällen?


En tråkig mamma

Jag känner att jag har tappat kontakten med bloggen. Det är lätt att om det blir något inlägg så blir det ytligt och opersonligt numera. Tråkig och oengagerad är jag fast jag har så mycket inom mig som vill ut men som inte kommer ner på print utan bara stannar i huvudet.

Fast jag känner mig likadan i det verkliga livet. Mycket som rör sig i skallen och som man vill men som blir ingenting på dagarna, och dagarna bara går och man får inget gjort. Mycket beror givetvis på all den värk jag har men inte bara. Jag blir så trött på mig själv och önskar att man kunde vara annorlunda. Jag känner mig som en dålig mamma, dålig fru och dålig vän. Visst har jag alldeles för höga krav på mig själv, men jag kan ju inte ens göra hälften av allt jag vill.
Sen är jag feg för att göra det som ligger närmast hjärtat och har gjort i många år. Rädd för att misslyckas och rädd för att inte duga i andras ögon. Sjukt va? Jo, det är sjukt att vara så fast i vad alla runt omkring ska tycka och det ekorrhjulet är inte lätt att ta sig ur. Man klarar det ett tag men sen faller man tillbaka och då nästan ännu värre för då har man ju misslyckats återigen, att gå sin egen väg.

När Lion sover middag så sover jag antingen med honom eller så stickar jag. Fast det finns många fler saker jag hellre vill göra och kanske borde göra. Varför blir det så? Varför har jag så svårt att göra det jag har planerat eller som jag känner mest för?

Igår på min födelsedag så sydde jag. Jag sydde färdigt en gardin till syrummet/kontoret som jag påbörjade för några dagar sedan. Min stora son frågade mig varför jag sydde på min födelsedag istället för att göra något roligt. Men det är ju det som jag tycker är roligt och det är lyx att kunna sy utan att ha en liten kille snurrandes omkring mig. Så jag gjorde visst något roligt och något som gav mig massor.


Nu tänkte jag att jag skulle påbörja med en sjal, hoppas lusten håller i sig bara så jag inte tappar den på vägen upp i trappan.





Några utav de presenterna jag fick igår!

Årets första ord

Det ska bli så skönt med vardagen imorgon även om det blir lite avbrott mitt i veckan, men det är inget vi firar så det blir bara lite extra ledigt för min man och för mig en vanlig dag.

Vi har haft en jätte trevlig nyårshelg och att börja ett nytt år med de man tycker om är underbart!
Jag har en känsla om att det här året kommer bjuda på mer än jag kan tänka mig och det är så härligt att ha den känslan inombords. En del planer finns men det jag i största hand måste prioritera är mig själv och min familj. Jag ska försöka att lära mig att ta det lugnt, att inte ställa så höga krav på mig själv utan njuta av livet och allt vad det bjuder på.

Det finns så mycket att lära sig av livet om man bara ger det tid och inte stressar omkring för att behaga andra eller för att allt ska se bra ut utåt. Vem orkar leva ett sådant liv egentligen? Jag har gjort det alldeles för länge och nu ska jag bara hitta mig själv och vem jag är på riktigt utan alla fasader. Ni tycker väl inte det är spännande, men det tycker jag. Och det är ju faktiskt så att alla är olika och har olika förutsättningar i livet. Det gäller att ta vara på sina egan förutsättningar och göra något bra av det. Vi skriver våra egna liv, ingen annan kan göra det åt en. Jag vill sitta där i min gungstol om 50 år och bläddra i min favoritbok: Den som handlar om mitt liv och vad jag gjorde med det!
Jag ska njuta och inte ångra en massa saker utan se vad jag gjorde och vågade göra och ha den där härliga varma känslan inombords!


Idag är första dagen på den nya resan....

Några ord innan fruktstunden :)

Snart dags att dra ut till päronen och äta lite gott och tillbringa kvällen med dem! Skönt att få komma härifrån en stund, lätt att länna sig instängd i ens egna hem ibland även om jag just nu är inne i en period då jag helst stannar hemma för att inte vara varken till besvär för någon eller närvara med min tråkighet. för precis så känner jag mig nu...tråkig och grå. Men mig gör det inget. jag är hellre ensam med barnen än umgås bara för att man ska det. De få vänner jag har är guld värda och de finns där oavsett om jag har svackor. De som inte finns där eller försvinner när jag får mina svackor är inte mina vänner, så enkelt är det.

Kommer ihåg när jag för några år sedan blev utbränd och blev långtidssjukskriven. Jag hade då en vän som jag verkligen trodde var min riktiga äkta vän i vått och torrt. Hon slutade att höra av sig när jag behövde henne som mest. Hon ringde en gång...en gång men då var jag inte hemma. Tyvärr var mitt tillstånd så att jag inte ville vara ivägen för folk då så jag ringde aldrig upp med tron att jag bara var till besvär.

Den vänskapen slutade där, för hon hade ju ringt och tyckte att bollen låg hos mig. Kanske var det så? Eller oxå så behövde jag någon som orkade ringa igen utan krav på att jag skulle ringa om jag behövde henne?

Skit samma tycker jag nu, för den vänskapen betydde inte något för henne. Jag är van att vara ensam och trivs bra med det för det mesta. Det har blivit en vanesak, att inte ha en massa människor som ringer och vill träffas. Så då undrar jag ju givetvis. Är det fel på mig? Ensam är stark heter det, och det stämmer för det mesta. Nu är jag ju inte ensam för jag har min familj, mina barn, min man och mina vänner. Det är skönt att veta!

Berg och dalbana eller räkmacka?

Intressant att se hur många som läser det man skriver men som inte vågar kommentera så fort det blir inlägg som inte är så positiva eller när det handlar om att man inte mår så bra. Det är så typiskt för svensken i första hand för vi låtsas om att allt är så bra utåt och vågar inte vara en medmänniska för då kan man hamna i en situation där man själv rannsakas. Alla ska hela tiden tro att allt är så bra som möjligt, för att vara sårbar kan vara väldigt farligt. Så farligt att det avslöjas både det ena och det andra i ens liv.

Men jag har tröttnat på att hålla den där fasaden som så många håller fast in i det sista. Det finns de som tom dör med sina dolda tankar för att bli ihågkomna som en fantastisk människa som ska minnas var stark och alltid fanns där för alla andra.
Jag tror mer på att våga visa vad man tänker och hur man känner, det är styrka om något och ett mod som alla har men få vågar visa. Jag säger inte att jag har det modet fullt ut men jag vågar visa lite av det som mina tankar är fyllda av dagligen. Jag har gått igenom mycket i mitt 34 åriga liv, och mycket av det som kommer till ytan idag som jag ville förtränga och gömma undan för att slippa se det. Hyllan i mitt liv har börjat lossna från sina skruvar och hänger på trekvart. Nu gäller det att skruva i skruvarna igen för att den inte ska ramla ner och slå ned i huvudet på mig. Men denna gången ska den skruvas fast ordenligt och fyllas med lätta saker så att den inte lossnar igen.

Ibland finns det roliga uppmuntrande saker här och ibland är det tunga tankar som skrivs. Men det är så livet är. Upp och ner och inte en räkmacka som så många tror att livet handlar om.


Onsdagstankar

Idag vaknade jag med prestationsångest för gårdagens köp till adventskalender var svårare än jag trodde. Ingen märkvärdig sådan och jag känner mig totalt värdelös som inte kunnat genomföra det för Izabelle detta år heller. Hon kanske uppskattar det lilla jag ger henne men jag önskade att jag hade mer fantasi och att hon fick lite bättre saker i den. Men jag har försökt. Bara att hoppas att hon uppskattar mitt försök. Hon har ju ingen aning om att hon ens ska få något extra så kanske blir det bra, kanske blir det besvikelse.

Känner mig för övrigt rätt misslyckad just nu som så många andra dagar. Varför är det så? Varför känner man sig misslyckad? Vad är det för värld och bild vi bygger upp inom oss? Vem är det vi ska vara perfekta och framgångsrika inför, oss själva eller hela världen? Är man inte någon om man inte har allt som förväntas av en? Är man inte någon om man inte har hundra vänner och en miljon på kontot?


Många tunga fårgor jag ständigt ställer mig och jag hoppas jag finner svar på alla frågor.


Komplex och prestationsångest

Om man tar en titt på första sidan på blogg.se så får man nästan dagligen komplex för att man inte har den snyggaste outfiten att visa eller vilken av de dyra lamporna (2360:-) man ska välja så jag tar två stycken! Ja men precis så kan ju varje människa göra...köpa 2 st lampor för tillsammans 4720:- i ett nafs precis innan jul! Eller att man är en YSL-junkie eller bli snyggast på gymmet! Jag tycker verkligen inte att det är den som skriver som gör något fel för de skriver ju i sin blogg utan det läggs så mycket fokus på allt man ska ha och det uppmanar folk indirekt att genast göra detsamma. Ibland tas det upp riktiga saker som får folk att stanna upp och ta ansvar.


Det står ofta så mycket onödig info på första sidan så ibland gör det mig spyfärdig rent av. Är det det som är det viktigaste i livet? Att visa upp vilka saker man köpt för hela världen eller som man tänker köpa?
Den personen som ska köpa de där lamporna har säkert de pengarna annars skulle hon inte köpa dem, men det skapar ju ett ha begär hos de som kanske inte har de pengarna och de som är lättpåverkade att det är sista modet och får panik att de måste hänga med annars blir de utanför. Är det inte så? Handelsindustrin måste tjäna en massa goa pengar på alla bloggare. För är det någon stor bloggare som köper en viss sak så hänger tusen andra på för de vill vara likadana. Jag har själv gjort detsamma, skaffat några saker som jag inte behövde utan bara för att vara inne. Så tragiskt men sant. Nu är det några år sedan det hände och då var jag så lättpåverkad av allt, men känner mer och mer nu att jag vill gå min egen väg.

Har man inte råd att köpa de dyra märkessakerna så får man inte få prestationsångest eller komplex och tänka att jag är den enda som inte kan.

Jag funderar starkt på att flytta min blogg till en egen domän där jag slipper se allt som kan få mig att må sämre. Men sen har jag ju haft några bloggar så jag känner inte för att byta namn en gång till. Men jag vill inte få mer komplex för allt jag inte kan köpa eller skaffa för att ekonomin inte tillåter.


Jag har många tankar

Jag vill så mycket men orkar inte. Alla tankar som surrar som små bin i skallen försvinner inte utan det blir bara fler.
Jag försöker ändra mig, försöker tänka positivt men faller hela tiden tillbaka i gamla spår. Att det ska vara så svårt att vara den man vill vara och den man egentligen är?
Ibland skriver jag som jag känner och då vågar jag blotta mig. Men sen försvinner jag in i mitt skal igen för rädslan att visa mig är större än modet. Ingen är perfekt och jag är sannerligen inte perfekt men hur kommer det sig att vi bara ser det perfekta hos varje människa? Vi tror att bara för att de visar upp en sida, så är det så de har det.

Satt igår och letade inspiration till inredning och hamnade på många underbara bloggar där de visar upp sina perfekt inredda hem i vitt, gammalt och nytt. Fasaden är så fantastisk att beskåda så man tror att man stiger in i en sagovärld. Man nästan bokstavligt lever i det hemmet för några minuter eller timmar och sitter i den vackra fåtöljen på en fårskinnsfäll och sipprar gott te och låter den öppna spisen sakta tina upp mina frusna tår. Man sträcker sig efter en tidning som ligger på det nyrenoverade sidobordet och man andas in doften av nybakta bullar och en sprakande brasa och bara njuter.
Man ser hur barnen leker på sina perfekt designade rum där allt är perfekt uppställt och ordningen är perfekt. de ler och har fina designade kläder och skriker inte utan de för sig helt gudomligt.

Givetvis tror man ju att det är så det är i de flesta hem, lugn och harmoni. Bara våran familj som sticker ut och inte har råd till ett sådant fint hem. Självklart är det så.

Fasaden kan verkligen lura ögat och själen, men skrapar man lite på ytan så ser man nog några dammtussar som gömmer sig i hörnen. Man ser inte hur de kanske kämpar med dyra lån och kanske måste leva på nudlar den sista veckan bara för att allt ska se bra utåt. Ingen får se deras hemligheter eller deras bekymmer utan man ska bli avundsjuk på deras liv som kanske inte är så underbart ändå.

Perfekt mamma/fru?

Att vara en mamma är inte så lätt alltid. Ibland försvinner tålamodet och det hjälper inte med att gå in på toaletten och räkna till tusen eller att bita hårt i en handduk eller att dunka huvudet i väggen. Man höjer rösten och barnen blir ledsna och förtvivlade.
Men den som blir mest förtvivlad är mamman som precis fått dåligt samvete över det gråtande barnet och man tycker man är den sämsta mamman på jorden. Det är bara jag som skäller på mina barn. Elaka häxa.

Få är det som erkänner att detta är vardag för man ska tydligen tåla allt och samtidigt klara av ett heltidsjobb, vara hemmafru/städerska/kock/bagare/konditor, ta hand om familjens alla barn och OM tiden räcker, kanske få lite egentid som består av 5 minuters tv tittande och sen slocknar man i ren utmattning. Glömde säga att man ska vara skitsnygg och supersexig inför sin man med vilket kräver att man springer på skönhetssalonger, fixar håret var 6:e vecka, träna på gym minst 3 gånger i veckan och shoppar kläder i timmar för att hitta alla kläder man förväntas ha på sig(enligt media), annars är man "ute". Sen måste man ha ett socialt liv med. Helst ha ett par hundra vänner som man måste träffa varje vecka för annars tror de att man inte är vänner längre. Att träffa familjen och släkten måste också prioriteras så barnen inte blir främlingar för dem.

Man förväntas att alltid stå där med ett leende. Frågar någon hur man mår säger man självklart "jag mår jätte bra och är såå lycklig".

Precis så här är det i varje hem!! Eller??

Ingen mår dåligt, alla är lyckliga.

Om man mår dåligt och svarar på frågan "hur mår du" med ett "det är inte så bra". Då backar folk för de blir rädda. Varför är det så? Varför klarar inte människor av sanningen? Bara de som själva lever i sanningen.

Att människor är stressade är ingen nyhet. Att människor blir utbrända är inte konstigt. För HUR ska man klara av att leva upp till alla förväntningar när man bara är EN människa?

Jag klarar inte allt.

Gör du?


Idag har jag och barnen haft en underbar dag (förutom värken i ryggen), men alla dagar är inte sådana.



Två av mina älskade barn! Jag gör allt för dem för jag älskar dem!



RSS 2.0