Jag har många tankar
Jag försöker ändra mig, försöker tänka positivt men faller hela tiden tillbaka i gamla spår. Att det ska vara så svårt att vara den man vill vara och den man egentligen är?
Ibland skriver jag som jag känner och då vågar jag blotta mig. Men sen försvinner jag in i mitt skal igen för rädslan att visa mig är större än modet. Ingen är perfekt och jag är sannerligen inte perfekt men hur kommer det sig att vi bara ser det perfekta hos varje människa? Vi tror att bara för att de visar upp en sida, så är det så de har det.
Satt igår och letade inspiration till inredning och hamnade på många underbara bloggar där de visar upp sina perfekt inredda hem i vitt, gammalt och nytt. Fasaden är så fantastisk att beskåda så man tror att man stiger in i en sagovärld. Man nästan bokstavligt lever i det hemmet för några minuter eller timmar och sitter i den vackra fåtöljen på en fårskinnsfäll och sipprar gott te och låter den öppna spisen sakta tina upp mina frusna tår. Man sträcker sig efter en tidning som ligger på det nyrenoverade sidobordet och man andas in doften av nybakta bullar och en sprakande brasa och bara njuter.
Man ser hur barnen leker på sina perfekt designade rum där allt är perfekt uppställt och ordningen är perfekt. de ler och har fina designade kläder och skriker inte utan de för sig helt gudomligt.
Givetvis tror man ju att det är så det är i de flesta hem, lugn och harmoni. Bara våran familj som sticker ut och inte har råd till ett sådant fint hem. Självklart är det så.
Fasaden kan verkligen lura ögat och själen, men skrapar man lite på ytan så ser man nog några dammtussar som gömmer sig i hörnen. Man ser inte hur de kanske kämpar med dyra lån och kanske måste leva på nudlar den sista veckan bara för att allt ska se bra utåt. Ingen får se deras hemligheter eller deras bekymmer utan man ska bli avundsjuk på deras liv som kanske inte är så underbart ändå.
Håller helt med dig. Varför ska det vara så jäkla svårt att vara som man vill vara?
Jag tror ni är en alldeles normal familj, och de där som har ett "perfekt" hem utåt får nog offra rätt mycket för det. Eller så är det helt enkelt inte så perfekt. Vad tror du?
Puss och kram från ett INTE perfekt hem, och en alldeles vanlig INTE felfri Sofia
Jodu, tänker oxå så när jag ser alla superfina hus... Men, funderar oxå på hur dom egentligen mår innerst inne!??? Tror att vi alla skulle må lite bättre av att inte "hålla skenet" uppe hela tiden.
DU är ju superduper å helt perfekt som du är!!! DU behöver inte ändras om det inte är för att du själv känner för det!! Att förändras för nån annan ja, det funkar ju oftast inte.
Skickar en megastor Kram till dig!!
Maria
Bra skrivet.
Ofta man funderar på varför man själv inte hinner med / har råd med det alla andra fixar så lätt.
Men nä man tänker efter lite till så inser man att man har det väldigt bra . Man har varandra och ett hem som är som man själv gjort det till.
Jag försökte köpa lycka med min fd och det funka inte alls.
Så man ska nog rå om sitt eget bo och njuta av det som är gratis - varandra.
Kram
Tack för dina härliga och uppbyggliga ord! Vi sitter uppenbarligen på varsitt håll med samma tankar... Det materiella och ytliga livet kan ta död på mig ibland känns det som, MEN jag säger INTE att inte jag också hamnar i trsket ibland också och tror att mitt liv ska bli sååå mkt bättre om jag hade allt...Men sen vet jag att det bara är känslor som bara vill lura mig. Men jag kommer aldrig nöja mig.. Jag kommer inte bli nöjd förrän vi har ett fint renoverat hem... Eller så får jag träna mig i att faktiskt leva i nuet och se mig runtom och UPPTÄCKA att jag faktiskt har det oförskämt bra. Vår yta är inte särkilt attraherande för andra, du skulle se vårt hem, min garderob, min mans garderob, våra barns eksaker.... Vi skulle bli pekade åt sidan för de andra som glänser med allt de har. Men jag bara önksar att man kunde få vila i sig själv utan att behöva knna denna press. Ibland känns det nästan som att man inte får blogga om man inte har allt det där som ser vackert ut för kameran...
Du är djup, fortsätt. Och rosa... ja, där sa du ngt, jag kanske också skulle ändra mina färger, för rosaskimrande ärinte allt minsann.
KRAM på dig
Du ska veta att jag har exakt samma känslor som dig. Och vet du vad, jag sitter avundsjukt och tittar på dina bilder, på dina fina gardiner och tänker hur har hon tid och råd. Jag vill också ha ett sådant idylliskt hem.
Vad skönt att du skriver om det här för det visar ju verkligen att ingen människa är perfekt och vi alla har drömmar men vi ska också se till att leva i nuet och glädja oss åt det fina vi har.
Ja jesus. En del människor verkar ha hur mycket tid och pengar som helst att lägga på sina hem. Jag fattar verkligen inte hur de lyckas... De foton du har visat på ditt hem tycker jag är jättefina. Ditt hem verkar verkligen vara både supermysigt och pyssligt fint, mitt hem är RAKA motsatsen... Jag har blåa Ikeakassar med ren tvätt lite här och var i min lilla etta. Jag låter dem stå där, har absolut inget problem med att låta dem stå framme, hehe, och det där med dammtussar, ja du. När jag fyllde år fick jag ett fint blockljus som det är en smart och rolig text på. Det står "Dammtussarna under sängen är endast änglarnas små tofflor så ha aldrig dålig samvete för att du inte har städat." det tyckte jag var fyndigt!
När det gäller att våga blotta sig bara för att senare dra sig tillbaka in i sitt skal, min älskade vän! Jag vet så väl vad du menar! Det är inget fel med att dra sig tillbaka när man behöver det. Jag höll på sådär i flera, flera år och min blogg var ju faktiskt det enda stället där jag någonsin vågade visa att jag var både svag och rädd. För cirka ett år sedan gick jag igenom en liten skinnömsning dock så numera känner jag faktiskt inte att jag har något behov av mitt gamla välanvända skal. Men jag vet vad du menar.
Kram, kram!
