Intressant att se hur många som läser det man skriver men som inte vågar kommentera så fort det blir inlägg som inte är så positiva eller när det handlar om att man inte mår så bra. Det är så typiskt för svensken i första hand för vi låtsas om att allt är så bra utåt och vågar inte vara en medmänniska för då kan man hamna i en situation där man själv rannsakas. Alla ska hela tiden tro att allt är så bra som möjligt, för att vara sårbar kan vara väldigt farligt. Så farligt att det avslöjas både det ena och det andra i ens liv.

Men jag har tröttnat på att hålla den där fasaden som så många håller fast in i det sista. Det finns de som tom dör med sina dolda tankar för att bli ihågkomna som en fantastisk människa som ska minnas var stark och alltid fanns där för alla andra.
Jag tror mer på att våga visa vad man tänker och hur man känner, det är styrka om något och ett mod som alla har men få vågar visa. Jag säger inte att jag har det modet fullt ut men jag vågar visa lite av det som mina tankar är fyllda av dagligen. Jag har gått igenom mycket i mitt 34 åriga liv, och mycket av det som kommer till ytan idag som jag ville förtränga och gömma undan för att slippa se det. Hyllan i mitt liv har börjat lossna från sina skruvar och hänger på trekvart. Nu gäller det att skruva i skruvarna igen för att den inte ska ramla ner och slå ned i huvudet på mig. Men denna gången ska den skruvas fast ordenligt och fyllas med lätta saker så att den inte lossnar igen.

Ibland finns det roliga uppmuntrande saker här och ibland är det tunga tankar som skrivs. Men det är så livet är. Upp och ner och inte en räkmacka som så många tror att livet handlar om.