Onsdagstankar

Idag vaknade jag med prestationsångest för gårdagens köp till adventskalender var svårare än jag trodde. Ingen märkvärdig sådan och jag känner mig totalt värdelös som inte kunnat genomföra det för Izabelle detta år heller. Hon kanske uppskattar det lilla jag ger henne men jag önskade att jag hade mer fantasi och att hon fick lite bättre saker i den. Men jag har försökt. Bara att hoppas att hon uppskattar mitt försök. Hon har ju ingen aning om att hon ens ska få något extra så kanske blir det bra, kanske blir det besvikelse.

Känner mig för övrigt rätt misslyckad just nu som så många andra dagar. Varför är det så? Varför känner man sig misslyckad? Vad är det för värld och bild vi bygger upp inom oss? Vem är det vi ska vara perfekta och framgångsrika inför, oss själva eller hela världen? Är man inte någon om man inte har allt som förväntas av en? Är man inte någon om man inte har hundra vänner och en miljon på kontot?


Många tunga fårgor jag ständigt ställer mig och jag hoppas jag finner svar på alla frågor.


Kommentarer
Postat av: Mamma till William

God kväll fina du.

Hoppas att allt är bra med dig denna onsdag kväll som det är här hemma hos oss.

Ja i bland undrar man så mycket och får inte de svaren man söker efter.I bland vill man vara bättre ä man är men ingen är perfekt och alla har sina brister i livet det hör livet till eller det tycker jag i alla fall..Ha en mysig kväll.kram kram

2010-12-01 @ 16:59:30
URL: http://blondis81.blogg.se/
Postat av: Bokmalen

Jadu, jag tänker på det emellanåt å jag har kommit fram till att det är jag själv som är hård mot mig själv... Jag har tydligen för höga krav på mig å det blir jobbigt åsså sen så är det ingen som har tänkt på det som jag kan bli helt hysterisk av...

Sen kan det ju va så att man ser andra å så tror man att dom har det så bra å kan å hinner så mycket fast dom är egentligen lika frustrerad som jag!???

Du är toppen som du är!!!

StorKramen, Maria

2010-12-01 @ 17:03:44
URL: http://bokmalensvardag.blogg.se/
Postat av: Johanna

Alla mår vi dåligt ngn gång. Ha INTE prestationsångest över en adventskalender, tänk på allt roligt som du och din dotter gör över hela året istället....

Vet hur det är att vara på botten av träsket, har varit där flera gånger genom åren, det är svårt att ta sig upp för det är som kvicksand men till slut lyckas man!!!!

Många stärkekramar

2010-12-01 @ 20:31:26
Postat av: Lady Angel

Sådant där kan jag också fundera på rätt ofta, speciellt om jag sitter för mycket på Facebook. En del människor har ju så många fler vänner än vad jag har. Jag har drygt 100 vänner på FB men de allra flesta är ju främlingar som jag bara har på grund av Farmville. Utan dem skulle jag kanske ha 30 "riktiga" vänner varav de flesta faktiskt är antingen släktingar eller gamla skolkamrater som jag knappast har sagt ett ord till på 10 år.



Privat är jag just privat av mig. Jag föredrar egentligen att sitta hemma själv och glo på tv istället för att dra runt på stan med vänner eller sitta på middag hemma hos någon varje fredag. Ofta när jag träffar någon, typ springer på dem på stan eller liknande, så frågar de "Vad blir det till helgen då?" som om jag verkligen är tvungen att planera en speciell syssla bara för att lördag och söndag kommer igen och igen och igen... Mitt svar på den frågan brukar oftast bli att jag inte ska göra något särskilt. Jag föredrar faktiskt att slippa undan att göra något särskilt! Om jag skulle göra som en del av mina vänner - träffa hela kompisgänget minst två gånger i veckan och dessutom både ringa och smsa där emellan - då skulle jag hellre bli eremit... Shit pommes frites, jag skulle verkligen känna mig inträngd i ett hörn om jag hade 20 vänner som hörde av sig heeeeelaaaaa tiden. Det är faktiskt skönt att kunna ha mobilen avstängd en hel dag utan att det kommer 200 000 sms så fort jag sätter på den.



M är typ som min motsats. Han är onormalt social av sig (utan att han har Facebook! :O Är det ens möjligt...!?) och är till och med sådan att han står och småpratar med kassörskorna på Ica. Träffar han en granne i trapphuset - till och med i MITT trapphus - så står han alltid och pratar en stund, och detta även om han har en tid att passa. Han känner mina grannar bättre än vad jag känner dem! När han går till bageriet på morgonen för att köpa färskt bröd så är han så pratsam och trevlig mot bagaren att han får gratis kanelbullar. (Fast ibland misstänker jag att bagaren ger M bullarna bara för att han ska gå därifrån, hehe.) Så social är han att han börjar prata med främlingar och ett samtal med honom kan leda till vad som helst. Jag föredrar att hålla mig för mig själv när det gäller det riktiga livet. Har ungefär fem vänner som jag alltid kan höra av mig till, M har väl typ 50... Men jag är social på internet, han har ju inte ens Facebook. Jag har sagt till honom att onormalt sociala människor som han älskar Facebook men han har bara tittat på mig med en klurig blick och svarat att han ogillar hela internetgrejen (jag försökte också locka honom med att det finns skitmycket porr på internet men då garvade han bara och sa att jag är porrig nog för honom, haha).



Ibland kan jag fundera på vem som är mest normal av mig och M. Han som är jäääätteeeesocial och typ lär känna ALLA om han bara får chansen, eller jag som föredrar att ha få men väldigt nära vänner och sedan ha ett nätverk av "extravänner" på internet.

Den största skillnaden mellan M's vänner och mina vänner är att jag har vänner som jag kan ringa mitt i natten om jag behöver dem. M's vänner är många, många, många men inte nära alls. Han har sagt att de som han anser är närmast honom är mig och hans exfru på en delad förstaplats (jag förmodar att han även sätter sina två (och ett halvt)-barn där men det är min gissning), sedan hans kollegor på andraplats, och alla andra på tredjeplats. När han sa det tyckte lite synd om honom, bara jag och exfrun som står honom riktigt nära liksom. Funderar ibland på om det beror på M's pappa som jag har hört var likadan fast värre.

M's exfru har sagt att M's pappa känner alla men egentligen ingen och inte ens hans familj står nära honom. M's pappa har barn med inte mindre än sex kvinnor (det är verkligen "!!!" jag vet... Gubbens yngsta barn är yngre än M's barn... :O) så det talar ju för något. Exfrun säger att hon ofta känner igen hans pappa i M, själv vet jag ju inte eftersom jag aldrig träffat honom men jo, det låter ju lite likt.



Jaja. Det här handlar ju bara om vänner, hade tänkt säga mer om det där med att försöka leva upp till sina egna krav, men vet inte om jag orkar... Den här kommentaren blir ju dölång! Men jag hoppas du fattar vad jag menar.

2010-12-01 @ 22:24:33
URL: http://ladyangel.blogg.se/
Postat av: Lady Angel

Kom förresten på en grej.

Det där med att man känner misslyckande över saker och ting tror jag grundar sig på flera sätt i Jantelagen. Man MÅSTE tycka att man är ful, dum, fet, fantasilös, korkad som in i helvete, talanglös, osv, osv. Om man någon gång tittar sig själv i spegeln och tycker att man ser vacker ut så blir man genast generad för att man ens vågar tänka den tanken om sig själv... Får man en komplimang så reagerar man med ett "Jag? Nehej du... Men du är jättetjusig!" och kan verkligen inte vara mer urskuldrande. Vi är hela tiden undergivna oss själva.

Min pappa måste jag faktiskt dra in i det här nu. Jag hade två futtiga körlektioner med honom när jag var drygt 17 år. Då berömde han mig litegrann när jag lyckades växla mellan 1 och 2 på hans tröga Hundai Pony från 1992, men nu när jag är 27 år och kan växla lika bra som Michael Shumacher (eller hur det stavas) och ringer pappa för att säga att jag har lyckats växla från 1 till 6 på 40 sekunder med perfekt acceleration på alla växlarna (är ett test en del körlärare har nu för tiden) så säger han bara "Jaha?" och låter helt ointresserad. Det där är rätt intressant att ta som exempel på hur alla berömmer barn men inte vuxna. Vi är alltid noga med att barn ska få veta att det där var en fin teckning, vad bra du kunde knyta skorna själv, duktig pojke som städade ditt rum själv, osv, osv. Som vuxna är vi rätt dåliga på att berömma oss själva och andra vuxna. Varför? Jag ger mig fan på att det är Jantelagen! Även om Jantelagen är från typ 30-talet och därmed inte har presenterats speciellt mycket för oss som är födda på 70-talet och framåt så har ändå våra föräldrar indoktrinerats med Jantelagen av sina föräldrar och sedan överfört det på oss. Hela grejen med att man aldrig ska känna stolthet för något man gjort, aldrig tycka att våra insatser är tillräckliga, osv, har säkerligen med jävla Jantelagen att göra. Och våra föräldrar.



Du och jag som är Pandurooffer (hehe) och LÄTT skulle kunna spendera en mille där inne, vi sitter ju och pysslar med sådana grejer i timtal och borde ju verkligen kunna ta ett steg tillbaka och säga högt "Det här har jag gjort och jag är fucking stolt över det!". Testa att försöka se dig själv ur andra människors ögon! Jag pillar ju ofta ihop små pärlor till halsband och tycker rätt sällan att det är något särskilt eftersom jag har gjort det i över tio år nu, men jag får ofta höra av andra att de skulle aldrig ha tålamod att hålla på med sådant pill. Då kan jag tänka typ "Haha det är väl ingen konst..." eftersom jag faktiskt har talang för pärlpilleriet och då behöver man inte något tålamod då jag i huvudet har en bild av det färdiga halsbandet som jag faktiskt vill kunna ha runt min hals. Jag är ju hagalen nog att faktiskt förlora mig i pärlpilleriet så länge som jag behöver för att kunna fixa ihop ett sjuradigt halsband av Rocailles-pärlor i olika färger som hålls ihop av glittrande Swarovski-pärlor med perfekta mellanrum på 15 Rocailles-pärlor.

Det är inget farligt med att vara ego över sådant som man har fixat själv. Det är snarare en KONST att vara ego över det.

Och by the way, jag såg din brudklänning. Jag hade fan i helsicke aldrig kunnat sy något så tjusigt. Jag hade nog vågat testa att börja sy men i samma stund som jag hade blivit tvungen att sprätta en söm så hade jag blivit som Kalle Anka på julafton när han inte lyckas fota den där fågeln.

2010-12-01 @ 23:00:10
URL: http://ladyangel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0