Några ord innan fruktstunden :)
Kommer ihåg när jag för några år sedan blev utbränd och blev långtidssjukskriven. Jag hade då en vän som jag verkligen trodde var min riktiga äkta vän i vått och torrt. Hon slutade att höra av sig när jag behövde henne som mest. Hon ringde en gång...en gång men då var jag inte hemma. Tyvärr var mitt tillstånd så att jag inte ville vara ivägen för folk då så jag ringde aldrig upp med tron att jag bara var till besvär.
Den vänskapen slutade där, för hon hade ju ringt och tyckte att bollen låg hos mig. Kanske var det så? Eller oxå så behövde jag någon som orkade ringa igen utan krav på att jag skulle ringa om jag behövde henne?
Skit samma tycker jag nu, för den vänskapen betydde inte något för henne. Jag är van att vara ensam och trivs bra med det för det mesta. Det har blivit en vanesak, att inte ha en massa människor som ringer och vill träffas. Så då undrar jag ju givetvis. Är det fel på mig? Ensam är stark heter det, och det stämmer för det mesta. Nu är jag ju inte ensam för jag har min familj, mina barn, min man och mina vänner. Det är skönt att veta!
Känner igen mig i det du skriver... Har oxå varit med om vänner som "svikit" när man behövt dom. Men det är väl i nöden som vännen prövas. Dom som finns kvar dom är dom riktiga vännerna, som är guld värda å det är ju dom man vill ha. Eller hur!??
Känner mig oxå lite tråkig nu. Sambon är borta ikväll så jag valde att vara hemma själv istället för att söka upp nån. Men jag mår bra av det. Hellre ensam en att måsta försöka hålla skenet uppe...
Kramen, Maria
Var glad att du har några vänner i alla fall att ringa till om nöden kräver och syskon och barn att prata med. Det värsta som finns är oönskad ensamhet då man verkligen känner sig övergiven och inte har ngn att prata med. Visst - ensam är stark men inte i längden - man måste ha ngn som bryr sig om en och som pratar med en. En vän som man kan ringa till dygnet runt och som man kan ut o ta en fika med och skratta med - har man inte det, då är man ensam på riktigt.... Kramiz